· 5 min läsning
Ekologisk kompensation genom naturlig igenväxning av åkermark
Vad en ny brittisk studie kan lära oss om hur vi i Sverige skulle kunna tänka kring biologisk kompensation.
Vad en ny brittisk studie kan lära oss om hur vi i Sverige skulle kunna tänka kring biologisk kompensation.
När ett nytt bostadsområde, en väg eller en logistikpark byggs försvinner natur. I England måste utvecklare sedan 2024 inte bara kompensera den förlorade naturen, utan leverera ett nettoplus på 10 % biologisk mångfald. Det kallas Biodiversity Net Gain (BNG), och är ett av världens mest ambitiösa försök att lagstifta bort nettoförlusten av natur i samband med exploatering.
Men hur ska den extra naturen skapas, och var? En färsk studie publicerad i Global Ecology and Conservation (Kalliolevo m.fl., 2025) ställer en provocerande fråga: behöver vi plantera, gräva och sköta, eller räcker det att låta naturen göra jobbet själv?
Studien: rewilding som kompensationsverktyg
Forskarna undersökte hela Englands låglänta jordbruksmark och bedömde potentialen för passiv ekologisk restaurering: att helt enkelt ta åkermark ur produktion och låta den växa igen till skog utan aktiv plantering. De byggde en modell baserad på tre faktorer:
- Hur mycket åkermark som dominerar landskapet (ju mer åker, desto längre till närmaste frökälla)
- Hur mycket skog som finns i närheten (skog = frökälla och spridningskorridor)
- Betestrycket från hjortdjur (högt bete hämmar föryngring av lövträd)
Resultatet blev en karta över Englands rewilding-potential. Slutsatsen: ingen del av England når kategorin god potential. De bästa områdena finns i östra och sydöstra England, de sämsta i sydvästra England, runt Penninerna och kring London.
Trots det räcker potentialen långt. Om bara 0,27–0,90 % av åkermarken per år fick växa igen, skulle det räcka för att kompensera all den natur som försvinner genom byggprojekt i England varje år, cirka 39 000 biodiversity units. Utmaningen är tiden: det tar 15-30 år innan habitaten når måltillstånd, och resultatet är osäkert eftersom vi inte vet exakt vilken sorts skog som växer upp.
Vad är Biodiversity Net Gain (BNG)?
BNG är Englands mekanism för att översätta biologisk mångfald till något mätbart. Varje habitat, en äng, en skog, en dunge, får poäng baserat på typ, kvalitet och strategisk betydelse. När mark exploateras räknas poängen före och efter, och utvecklaren måste leverera minst 110 % av utgångsvärdet. Kan man inte göra det på plats får man köpa biodiversity units någon annanstans. Det har skapat en marknad för naturrestaurering, och det är här rewilding kommer in som en potentiellt billig leverantör.
Skillnaden mot Sverige
Här blir det intressant, för Sverige och England är nästan spegelbilder av varandra.
England har cirka 10 % skogstäckning. Sverige har runt 69 %. I England är jordbruksmarken matrisen och skogen är små öar i ett brukat landskap. I Sverige är det tvärtom: skogen är matrisen och jordbruket ligger som inneslutna öar, särskilt i söder.
Det betyder att om man skulle applicera studiens logik på Sverige skulle några saker förändras radikalt:
- Frökällor är sällan problemet hos oss. I nästan hela Sverige finns skog inom hundra meter från varje åker. Igenväxning sker spontant och snabbt, så snabbt att det redan är en av våra största naturvårdsutmaningar.
- Problemet är det motsatta. Medan England desperat behöver mer skog, är många svenska rödlistade arter hotade just av igenväxning. Våra ängs- och hagmarksarter, fjärilar, bin, orkidéer, småfåglar, förlorar livsmiljö när betet upphör och granen tar över. Att passivt låta åkermark växa igen skulle i svensk kontext ofta minska den biologiska mångfalden, inte öka den.
- Betestrycket är en gemensam nämnare. Sverige har ett av Europas högsta tryck från klövvilt, och det är redan en välkänd flaskhals för lövföryngring. I ett svenskt rewilding-scenario skulle detta förmodligen bli den dominerande begränsande faktorn, inte fröspridningen.
- Vi har CLIMB istället för BNG. Sverige har krav på ekologisk kompensation enligt miljöbalken, men har länge saknat ett nationellt standardiserat mätverktyg motsvarande Defra Biodiversity Metric. Det har gjort att ekologisk kompensation i Sverige ofta blivit ad hoc, förhandlad ärende för ärende, med stora skillnader mellan kommuner. Men en svensk motsvarighet finns nu: CLIMB, en metrik som på ett liknande sätt som BNG översätter biologisk mångfald till mätbara enheter anpassade för svenska förhållanden.
Går idén att använda i Sverige?
Inte rakt av, men den ger flera användbara uppslag.
Tänk om igenväxning i stället för skog. Studiens kärna är inte “låt det bli skog”, utan “använd passiva processer som kompensation när det är ekologiskt rätt habitat”. I Sverige skulle samma logik kunna tillämpas på våtmarksrestaurering (stäng ett dike och låt marken blötläggas), återskapande av betesmark (återintroducera hävd på igenväxt mark) eller skapande av död ved-strukturer i skog. Alla tre ger hög biologisk avkastning per krona, och alla tre är habitat som Sverige faktiskt har brist på.
Använd ett svenskt mätverktyg. Defra Biodiversity Metric är inte perfekt, men den gör något viktigt: den tvingar fram en gemensam valuta. Utan en sådan kan vi inte jämföra kompensationsåtgärder, inte skapa en fungerande marknad, och inte kräva nettoplus. I Sverige är CLIMB den närmaste motsvarigheten, och det är också grunden i Biodiv, en plattform vi bygger för att göra ekologisk kompensation enklare att planera, räkna och följa upp i praktiken.
Våga tänka långa tidsskalor. En av studiens viktigaste poänger är att naturen återhämtar sig i årtionden, inte år. Om vi ska ta ekologisk kompensation på allvar måste vi acceptera att nettovinsten kanske kommer om 20 år, och bygga juridiska och ekonomiska system som håller den tidsskalan. Det kräver övervakning, långsiktiga markavtal och politisk uthållighet.
Avslutande reflektion
Den brittiska studien är en påminnelse om att naturrestaurering inte alltid behöver vara en ingenjörsinsats. Ibland räcker det att sluta göra det vi gjort, och vänta. Men vilken passivitet som ger biologisk vinst beror helt på utgångsläget. I England är tomma åkrar en gåva till naturen. I Sverige är tomma betesmarker ofta en förlust.
Lärdomen är inte att kopiera metoden, utan att kopiera frågan: Vad är den mest kostnadseffektiva, ekologiskt meningsfulla passiva processen vi kan starta här, just nu, för att kompensera det vi bygger bort?
Det svaret ser olika ut i Suffolk och i Småland. Men frågan är densamma.
Källa: Kalliolevo, H., Pérez Chaves, P., Hamedani Raja, P., Vuorisalo, T., & Bull, J. W. (2025). Rewilding for biodiversity offsets: A case study of passive ecological restoration on lowland agricultural land for Biodiversity Net Gain in England. Global Ecology and Conservation, 60, e03603.
LinkedIn-inlägg: Ekologisk kompensation genom naturlig igenväxning av åkermark
